I söndags total dog min stackars mobil. Den gick av på mitten helt enkelt. Men jag tror också att det är en liten tankestartare eftersom att det helt plötsligt blev enormt jobbigt att kommunicera med människor som inte var bredvid mig. Men så kom ändå tanken "Jag kan ju ändå prata med folk över Msn/bilddagboken/facebook" men ack så snäll var inte världen.
För redan på måndagen så la datorn av helt och hållet. Allt skolarbete var helt oåtkomligt. Dessutom hade jag ju förlorat mitt säkra konversations kort. Den rosa datorn vi har hade inget internet och buggade en aning efter att ha varit inkopplad till teven så den var inte att lita på.
Den andra datorn var (som vanligt) ockuperad av den fine brodern Henning.
"HJÄLP VAD SVÅRT DET ÄR ATT FÅ TAG PÅ FOLK!" tänker ju lilla jag då och för att det ska framstå extra tydligt vill jag meddela att jag inte är en extrem smsare eller msnare. Oftast är det bara för att se vart människor är och vart man ska träffas och när (eftersom att jag tror på ett liv där man träffar sina vänner på riktigt) så vid den här tidpunkten gråter jag pubertalt över mitt hårda liv och som den Tjuvlyssnat talare jag är tänker jag lite argt och sadistiskt:
"Barnen i afrika behöver i alla fall inte sakna mobil och sånt"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar